socker och saltapinnar

Vi hade en liten incident såhär på kvällskvisten idag.. Tyke stack iväg ut i skogen med rep och allt. I skymmning. Men fyra bilar kruisade vi runt i ca 1 timme och hörde skall från diverse olika håll, men såg ingen hund. Tillsist for pappa (tack gode gud för honom) ut i skogen och började ropa, skallen kom från olika håll helatiden så det var svårt att avgöra åt vilket håll man skulle gå, och låt mig påpeka att det var bäckmörkt vid dethär laget. Vi andra körde runt och försökte ropa och kolla, men ingen hund. Tillsist ringde pappa och sa att han hade hittat honom, och här kommer det värsta ; Tyke hade varit intrasslad i en massa träd och panikslagen när pappa hittade honom, men oskadd somtur. Och tur så har pappa såpass bra lokalsinne så han hittade hem från skogen var det var kolsvart ute.

Pust, jag tror att jag aldrig ha varit så rädd i hela mitt liv. Tyke var nog glad att se mig när han kom tillbaka, han har aldrig varit sådär glad när han kommit tillbaka efter sina äventyr. Men fyfan, är ennu riktit darrig. Men slutet gott, allting gott. Nu har vi just kommit hem och han har ätit en stor skål med mat och ligger nu på soffan och sover. Men fyfan endå vetni, var alla glada nu föratt ni har era hundar inne i värmen (eller något ditåt) för detta kunde ha slutat riktit illa..